Hej!

Jag behöver rådgivning i en komplicerad situation. För ett par veckor sen så lärde jag känna en man på ett barbesök på X, han tog mitt nummer och sa att han skulle höra av sig. Ett par dagar senare ringde den här mannen mig och ville träffas. Under vår träff började han prata om att jag ska göra saker för honom. Han förklarade att de tjänar pengar genom massa olika form av bedrägerier och att jag var en som passade perfekt. Jag sa självklart att det inte var något för mig och detta ändrade hans attityd omedelbart då han höjde sin röst och blev hotfull. Han började hota om misshandel vilket skrämde mig. Denna man gav mig även en kontantkortstelefon och sa att han i framtiden kommer att kontakta mig på den och att jag alltid skulle hålla den laddad. Det har gått ett par veckor efter detta och han har ringt flera gånger, hotat mig och misshandlat mig en gång. Och jag har varit väldigt skrämd under hela denna tid. De har tagit skapat ett identitetskort åt mig och sedan blivit tvingat mig att ta ut abonnemang med mobiler åt dem.

Och jag har åkt fast nu, men blivit släppt igen. Polisen tog mig på plats när jag försökt ta ut olika mobiler med denna identitetshandling jag fick. Och jag är nu misstänkt för försök till bedrägeri och även bruk av urkundsförfalskning. Vad jag ska göra?

 

Hej och tack för din fråga!

Inledning
Till att börja med vill vi påpeka att den situation du har hamnat i inte är helt främmande i Sverige utan drabbar sannolikt flera personer årligen med ett stort mörkertal. Vi har kollat på rättsfall från tidigare år och från i år som påminner i rätt stor utsträckning om ditt fall och vi har nedan försökt att återkoppla så utförligt vi har kunnat på de frågor du har ställt i ditt mail och som i övrigt belyser ditt ärende.

Vi har valt att dela in återkopplingen i tre delar varav den första delen avser att behandla vilka rättigheter du har, den andra delen vilka brott mannen x kan ha gjort sig skyldig till och i den tredje och sista delen behandlas vilken möjlighet du har att undgå ansvar för eventuella brott.

Första delen
I Sverige är vi enligt 2 kap 19 § Regeringsformen (RF) bundna av Europakonvention om skydd för de mänskliga rättigheterna och denna konventionen ska därför gälla som svensk lag i Sverige. Av artikel 6 Europakonventionen (EKMR) som är rubricerad ”Rätt till en rättvis rättegång” framgår följande (i de delar som här är av intresse):

”Var och en ska, vid prövningen av […] en anklagelse mot honom för brott, vara berättigad till en rättvis och offentlig förhandling inom skälig tid och inför en oavhängig och opartisk domstol, som upprättats enligt lag. Var och en som blivit anklagad för brott ska betraktas som oskyldig till dess hans skuld lagligen fastställts. Var och en som har blivit anklagad för brott har följande minimirättigheter:
c) att försvara sig personligen eller genom rättegångsbiträde som han själv utsett eller att, när han saknar tillräckliga medel för att betala ett rättegångsbiträde, erhålla ett sådant utan kostnad, om rättvisans intresse så fordrar […]”

Begreppet rättvis rättegång enligt artikel 6 EKMR täcker hela det straffrättsliga förfarandet; det är alltså inte begränsat till rättegången i domstol. I enlighet med den praxis som utvecklats av Europadomstolen innefattar konventionsskyddet ett flertal rättigheter och principer. Till de principer som ingår i begreppet rättvis rättegång hör att den misstänkte inte ska behöva bidra till utredningen genom att göra medgivanden eller tillhandahålla belastande material. Europadomstolen fäster stor vikt vid denna rättighet, som enligt domstolen ligger i hjärtat av rätten till en rättvis rättegång. Kort och gott kan man säga att artikel 6 EKMR medför en rätt för dig att inte uttala dig alls (att tiga / the right to silence) eller på annat sätt underlätta åklagarens arbete (the right not to incriminate oneself) och det faktum att du utnyttjar dig av denna rättighet och vägrar att svara på frågor ska därför inte tillmätas bevisverkan vid bedömningen om du har handlat på det sätt som åklagaren påstår.

Bestämmelser om förhör
Den misstänktes rättigheter och regler om förhör under förundersökning, finns i 23 kap rättegångsbalken (RB). Där framgår den allmänna skyldigheten för var och en att underkasta sig förhör av polis (23 kap 6 § RB). Något krav på att bidra till utredningen finns inte. Att den som är misstänkt för ett brott kan låta bli att säga något framgår i rättegångsbalken dock endast indirekt genom att det inte finns någon skyldighet att göra det, vare sig under utredningen eller inför domstol. Inte heller i övrigt finns det i svensk lag någon bestämmelse om en rätt att inte säga något under förhör. Principen att den misstänkte inte ska behöva bidra till utredningen genom att göra medgivanden eller tillhandahålla belastande material ingår dock som framgått ovan i rätten till en rättvis rättegång.

Enligt 21 kap. 3 § rättegångsbalken har den som är misstänkt för brott rätt att biträdas av försvarare, som han eller hon själv utser. Under vissa förutsättningar ska offentlig försvarare förordnas, se 21 kap 3a § RB. Enligt 23 kap 18 § RB ska den som är skäligen misstänkt för brott då han eller hon hörs underrättas om misstanken. Enligt 12 § förundersökningskungörelsen ska den som underrättas om att han eller hon är skäligen misstänkt för ett brott samtidigt informeras om sin rätt att redan under förundersökningen anlita biträde av försvarare och om vad som gäller beträffande offentlig försvarare. Det är Förundersökningsledaren som bestämmer vem som får närvara vid förhör, 23 kap 10 § RB, men för en försvarare gäller enligt vedertagen uppfattning en i praktiken oinskränkt rätt att vara med vid förhör med den misstänkte.

Vissa allmänna förhållningsregler för hur förhör får genomföras finns i 23 kap 12 § RB. Det är enligt denna bestämmelse inte tillåtet att använda otillbörliga åtgärder i syfte att få fram en bekännelse eller ett visst uttalande. Som exempel på otillbörliga åtgärder anges medvetet oriktiga uppgifter, löften eller förespeglingar om särskilda förmåner, hot, tvång och uttröttning. Den som förhörs får inte heller förmenas att inta sedvanliga måltider eller att åtnjuta nödig vila.

Andra delen
Från vad du berättat för oss i ditt mail kan mannen x ha gjort sig skyldig till olaga tvång och/eller olaga hot och om hotelserna och tvånget skett vid upprepade tillfällen kan han även ha gjort sig skyldig till olaga förföljelse. Dessa brott finns reglerade i 4 kap 4, 4b och 5 §§ Brottsbalken (BrB). Problemet kan vara att bevisa att x faktiskt hotat dig och således genom tvång förmått dig att begå de brott som polisen misstänker dig för. Hur du vill göra här måste du avgöra själv, men möjligheten att anmäla x för dessa brott finns givetvis (polisen kan då inleda en förundersökning och eventuellt ger de dig och din familj skyddad identitet pga. hotbilden) och förhoppningsvis kan det vara fördelaktigt för dig vid uppklarandet av de misstankar polisen riktat mot dig genom att de inser att du handlat i nöd. Nöd är en ansvarsfrihetsgrund som regleras i 24 kap 4 § BrB, mer om detta nedan.

Tredje delen
Nödbestämmelsen i 24 kap 4 § BrB lyder enligt följande:
”En gärning som någon, i annat fall än som nämnts tidigare i detta kapitel, begår i nöd utgör brott endast om den med hänsyn till farans beskaffenhet, den skada som åsamkas annan och omständigheterna i övrigt är oförsvarlig. Nöd föreligger när fara hotar liv, hälsa, egendom eller något annat viktigt av rättsordningen skyddat intresse.”

Observera att det är ansvarsfrihetsgrunden nöd och inte nödvärn som aktualiseras (nödbestämmelsen har ett restriktivare tillämpningsområde). Anledningen till detta är att den ”försvarsåtgärd” som du vidtar inte riktar sig mot angriparen själv eller mot något i hans intresse utan mot tredje man. I de fall försvarsåtgärden riktar sig mot tredje man ska tillåtligheten bedömas enligt nödbestämmelsen. På motsvarande sätt som vid nödvärn innebär regeln att en i nöd företagen gärning utgör brott endast om den som handlat i nöd gått för långt och överskridit gränsen för nödrätten.

Nöd föreligger enligt andra stycket när fara hotar liv, hälsa, egendom eller något annat viktigt av rättsordningen skyddat intresse. Det finns inget krav på att du som handlande behöver ha något särskilt syfte med den företagna åtgärden – eller ens förstå att en nödsituation föreligger. Det finns inte heller något krav på ett aktivt handlande eller att det är du själv som är utsatt för fara till liv, hälsa eller ägodelar. I princip gäller att en nödhandling objektivt eller subjektivt sett skall vara ägnad att avhjälpa nöden. Detta ligger i uttrycket gärning som någon begår i nöd. Dessutom skall en försvarlighetsbedömning göras. En i en nödsituation begången gärning som inte kan och som inte heller är avsedd att kunna påverka den uppkomna situationen är naturligtvis – om den över huvud taget kan anses begången i nöd – oförsvarlig och kan inte resultera i att gärningen inte anses som brott.

En förutsättning för att nödrätt ska vara för handen är numera uttryckligen att det intresse som i det särskilda fallet hotas är värt rättsordningens skydd. Det betyder att en förrymd fånge, som tillgriper civila kläder för att undgå upptäckt av polisen, inte kan åberopa sin prekära situation som försvar för åtgärden. Nödrätt är inte utesluten därför att den nödställde förutsett eller själv framkallat faran. Nödrätt kan uppenbarligen föreligga exempelvis i det fallet att en person som vållat brand i sitt hus bryter sig in hos grannen för att skaffa vatten eller eldsläckningsredskap. I NJA 1976 s 183 ansågs av hovrätten en man, som provocerat någon annan till viss handling mot honom, ha nödrätt mot denna handling.

Beträffande nödhandlingens karaktär uppställs i lagtexten ingen begränsning. Handlingen kan sålunda innebära ingrepp i annans egendom, tillfogande av kroppsskada, frihetsberövande, ärekränkning eller kränkning av offentliga intressen. Som exempel på ärekränkning såsom nödhandling kan nämnas att någon i en hotande situation skyller på annan för att därigenom undgå angriparens tillfälliga besinningslöshet.

Försvarlighetsbedömningen
Nödbestämmelsens försvarlighetsrekvisit har formulerats så att en i nöd företagen gärning utgör brott endast om den är oförsvarlig. I kravet att nödhandlingen ska vara försvarlig ligger i allmänhet att den ska vara påkallad av ett intresse av betydligt större vikt än det som offras genom handlingen samt att den ska vara behövlig för att tillgodose det förstnämnda intresset. Det krävs att gärningen inte är oförsvarlig. Hänsyn ska tas till farans beskaffenhet, den skada som åsamkas någon annan och omständigheterna i övrigt. Enligt Straffrättskommittén var nödhandlingen i princip försvarlig om den skada som hotade var väsentligt allvarligare än den som kunde beräknas följa av gärningen. Det krävs inte att nödhandlingen är behövlig i den meningen att faran inte kan avvärjas på annat sätt. Även om faran kunnat avvärjas utan nödhandlingen, är denna ansvarsfri, om det skulle ha krävt oproportionerlig ansträngning eller uppoffring för den handlande att avvärja faran på annat sätt. Tillräckligt är att situationen rimligen motiverade att vederbörande handlade som han gjorde.

Dessa uttalanden stöds av ett senare rättsfall från 2004. I rättsfallet behandlas försvarlighet av en nödhandling vid dödande av en varg. En nödhandling kan anses vara oförsvarlig om dess följder inte står i proportion till den hotande faran eller skadan, eller om den som åberopar nöd hade möjlighet att undvika faran eller skadan på ett annat sätt än genom att begå en straffbelagd gärning. Högsta domstolen uttalade följande: ”I kravet att nödhandlingen inte skall vara oförsvarlig ligger att den skall vara påkallad av ett intresse av betydligt större vikt än det som offras genom handlingen. Även om det hotade intresset skulle anses vara av betydligt större vikt än det som offras krävs dessutom att nödhandlingen varit behövlig för att avvärja det förestående angreppet för att det inte skall anses ha varit oförsvarligt. Nödbestämmelsen förutsätter emellertid en akut nödsituation och kan inte åberopas för att avvärja framtida angrepp.”

Angående farans beskaffenhet kan man av ditt mail utläsa att mannen x säger sig veta var du bor, hur stor din familj är, och namnen på dina familjemedlemmar. Detta anser vi talar för att hotet är av allvarlig karaktär och således kan motivera att du kan stödja dig på nödbestämmelsen för att eventuellt gå fri från ansvar för dina handlingar. Det framgår dock av ett rättsfall från 1996 att ”Nödrätt föreligger för fara som är tämligen nära förestående, även om den inte behöver vara helt överhängande. Var faran mera avlägsen kunde det yppas möjligheter att vidta andra åtgärder för att avvärja faran”. Detta uttalande av Högsta domstolen hänger ihop med att nödbestämmelsen är en undantagsbestämmelse och skall tillämpas restriktivt och innebär att ju mer avlägsen faran för exempelvis misshandel är desto större är sannolikheten att det inte betraktas som att du befinner dig i nöd eftersom andra handlingsalternativ sannolikt funnits. Att det måste vara fråga om en akut nödsituation framgår även av det senare rättsfallet (se ovan) från 2004.

Detta restriktiva förhållningssätt upprepas av Hovrätten i RH 2010:69 – ”Bestämmelsen om nöd är avsedd att tillämpas endast i undantagsfall. Faran för det skyddade intresset ska vara tämligen akut för att nöd ska föreligga. Vid prövningen ska också beaktas vilka handlingsalternativ som stått till buds.” Hovrättsfallet från 2010 är tämligen likt det scenario du befinner dig i och handlade om en kille som under hot av tre andra personer tvingades till att stjäla från Stadium. De tre personerna förföljde emellertid killen in i butiken, vilket troligen förhöjde hotbilden, men Hovrätten ansåg ändå inte att killen handlade i nöd under stölden.

Så här sa Hovrätten: ”Även om han av förklarliga skäl känt sig pressad under tiden dessa följde efter honom har han ändå haft relativt god tid på sig att överväga situationen och alternativa handlingssätt. Goda möjligheter för honom att påkalla hjälp från polis, väktare etc. antingen direkt på plats eller via telefon. Den omständigheten att angivna handlingsalternativ inte skulle ha hindrat killarna från att senare söka upp honom och förverkliga sitt hot mot honom kan därmed inte frita A.YA från ansvar för det brott han begått.”

En sista sak som är värd att nämna är att det är åklagaren som har att motbevisa att du inte handlade i nöd. Åklagaren måste ta fram så mycket bevisning att invändningen om nöd framstår som obefogad.