Efter ett husköp för 25 år sedan bad dåvarande ägaren att tills vidare låta sin vinsamling ligga kvar i husets vinkällare. Vi hörde av oss efter 5 år och bad om att vinet skulle hämtas.
Efter ytterligare 5 år gjorde vi samma sak. Nu , efter 25 år har vinet hämtats och krav ifrån säljaren är att de viner som enligt honom saknas ska ersättas och då enligt dagens priser som auktionshus indikerar.
Antalet viner som enligt säljaren saknas är för oss svårt att kunna uppskatta då ingen gemensam och godkänd lista gjordes på varken vad som lämnades eller vad som hämtades.
Säljaren har under alla år inte betalat någon platshyra.
Inga som helst överenskommelser har gjorts när det gäller ansvarstagande för vinet.
Kan nu några som helst krav ställas på oss och i så fall vilka ?
Hej och tack för din fråga!

 

Beroende på hur omständigheterna ser ut i ert fall kan både avtalsrättsliga och straffrättsliga regler aktualiseras.

 

En avtalsrättslig bedömning kan bli aktuell om ni och säljaren, då ni har haft kontakt, har formulerat er på ett sådant sätt att ett avtal kan anses ha uppkommit. Avtal är bindande, oavsett om de är muntliga eller skriftliga.

 

Eftersom vi inte vet hur er kontakt ser ut kan vi inte avgöra om det föreligger något bindande avtal. För att ett bindande avtal ska uppstå krävs det att det finns ett anbud och en accept, 1 § 1 st. AvtL. Med andra ord ska en part ha lagt fram ett förslag/erbjudande och den andra parten ska ha accepterat detta. Har ni exempelvis sagt till säljaren att ni kommer förbruka vinet om det inte hämtas och säljaren har accepterat detta har ett avtal uppkommit. I sådant fall har ni haft rätt att göra vad ni vill med vinet. Ni bör alltså fundera över om något avtal kan tänkas ha uppkommit och vad det i sådana fall innebär.

 

Finns det inga bindande avtal aktualiseras istället en straffrättslig bedömning.

 

Den som har besittningen av ett föremål som tillhör någon annan kan göra sig skyldig till brottet olovligt förfogande om hen vidtar en åtgärd som gör att den riktige ägaren förlorar sin rätt till föremålet, 10 kap 4 § BrB.  Alltså kan man tänka sig att ni, om ni har druckit upp/gjort er av med vinet så att säljaren inte kan få tillbaka det, skulle kunna ställas till ansvar för detta brott.

 

I ert fall föreligger dock speciella omständigheter; det har gått väldigt lång tid sedan kvarlämnandet och ni har dessutom uppmanat säljaren att hämta vinet två gånger.

 

För att ansvar för olovligt förfogande ska kunna aktualiseras krävs att det kan visas att man, då gärningen begicks, hade uppsåt till de omständigheter som gör handlandet till ett brott. Detta medför att ni bland annat måste ha haft uppsåt till att vinflaskorna faktiskt tillhörde säljaren. Var det så att ni, när ni förbrukade flaskorna trodde att säljaren hade avsagt sig äganderätten till dem, har ni saknat uppsåt varför ni inte kan dömas för brott. Att säljaren inte har hämtat flaskorna på 25 år, trots att ni två gånger har uppmanat dem att göra så, kan rimligtvis ha gett er denna uppfattning. Det beror dock på hur omständigheterna ser ut i ert fall. Har det hela tiden tydligt framgått att säljarens avsikt har varit att hämta vinet kan ni sannolikt inte använda er av denna invändning.

 

Även preskriptionstiden kan bli relevant i detta fall. Preskriptionstiden för olovligt förfogande är 5 år, 35 kap. 1 § 2 p. BrB. Har ni förbrukat/gjort er av med vissa flaskor tidigare än så är de brotten alltså preskriberade varför ni inte kan krävas på ansvar.

 

Ni nämner även att det inte finns någon gemensam lista över vinerna. Har inte heller säljaren några sådana listor kan det bli svårt för denne att bevisa att flaskor har försvunnit. Skulle sådana listor finnas är det dessutom osäkert vilket värde de har som bevisning. Ytterst är bevisvärdering en fråga som en domstol måste ta ställning till men det kan vara bra att komma ihåg att det inte är möjligt att fälla någon för ett brott utan tillräckliga bevis.